Snogeholmssjön runt

Ulf hade läst om promenadstråken vid Snogeholms slott och eftersom de passade bra för en dagsutflykt och dessutom skulle bjuda på en vacker natur valde vi förra fredagen att bege oss ut på den en mil långa vandringen runt sjön. Eller, den skulle ha varit en mil lång och det skulle ha varit runt sjön. Det blev inte riktigt så och det hade kanske varit bra om jag eller Ulf hade kontrollerat slingan vi skulle gå en eller två gånger till innan vi glatt traskade iväg.

Snogeholmssjön

Den första delen av sträckan var kantad av ormbunkar

Utsiktstornet vid norra delen av sjön

Det var någon gång efter besöket i utsiktstornet som terrängen förändrades och det blev svårare att ta sig fram. Fast det fanns fortfarande stigar att ta sig fram på och det var en lyx som inte skulle vara hela vägen. Stigen tog tillfälligt slut och vi var tvungna att gå en kort sträcka på Ystadvägen. Det är en nittioväg där människor kör som dårar. Jag var lagom road, men efter några hundra meter kunde vi återigen svänga in på en stig i skogen. Vid det här laget började magen att kurra och de x antal digistivekexen jag redan mumsat i mig mättade inte länge. Det var dags för en lunchpaus.

Snårigt värre

Lunchpaus

På väg igen... mot snårig djungel

Efter vår lunchpaus gick allt fel. Det fanns inte längre någon stig att följa, men eftersom Ulfs nyinköpta bok upplyste om att stigen bitvis kunde vara svår att hitta tyckte vi inte att detta var särskilt oroväckande. Sedan blev skogen och snåren tätare och tätare... Det var bara att konstatera att det fanns ingen stig och vi hade inget annat val än att återigen styra stegen mot vägen som vi kunde höra en bit bort. Och sedan stod vi där på en nittioväg och visste knappt var vi skulle ta vägen. Ulf gjorde dock vad han är bäst på. Han tog fram mobiltelefonen och med hjälp av Google Maps kunde vi se att vi bara skulle behöva gå en kortare sträcka på den stora vägen innan vi kunde svänga av på en mindre. Så det bar iväg längs vägkant och dikesren, vilket var vandringens jobbigaste del. När mitt humör var i botten och jag för länge sedan inte tyckte det var roligt längre uppenbarade sig grusvägen vi letat efter.

Räddaren för en trött vandrare

Björnlokor längs vägen

Den sista biten fick vi en härlig vandring. Det var precis så som vi hade tänkt oss att hela vandringen skulle vara. Lite äventyr är aldrig fel, men i mitt tycke är det inget man söker på en vältrafikerad nittioväg eller i stiglösa snåriga skogar, men slutet gott allting gott.