V ill man så kan man. Fast ibland går det inte. Jag var faktiskt en sann kämpe och försökte bege mig till jobbet, men när jag var piffad, påklädd och redo för frukost kände jag att det här går nog inte. Efter ytterligare femton minuter av ångestfyllt debatterande kom jag fram till att de fick klara sig utan mig på jobbet idag. Med tanke på antalet sjuka just nu är det kanske inte helt säkert att de faktiskt skulle göra det, så större delen av morgonen kände jag mig som en skurk och sedan somnade jag och sov som en liten gris. När jag vaknade kände jag att jag nog trots allt gjort rätt som stannade hemma. Så här i efterhand tror jag inte att kollegorna hade uppskattat om jag kommit till jobbet i mitt tvivelaktiga tillstånd. Det hade blivit karantän direkt.
Lagom till lunch fick jag ett meddelande från Caroline som berättade att hon hade haft brandkåren hemma hos sig. Pelletspannan hade tydligen fått fnatt och avgett en ansenlig mängd rök. Usch! Hur som haver hade brandmännen konstaterat att det inte var någon fara. Jag väntar på uppdatering om vad som händer. Här hemma händer då inte särskilt mycket. Jag är dödligt uttråkad och mitt hem känns som ett fängelse. Det är verkligen vidrigt att vara sjuk. Nu ska jag leta upp något att äta eftersom det är det enda jag är i stånd till att göra just nu - äta.
 |
| Lunch - roligare än så här blir det inte idag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar